.

Vi hade en fin dag igår, vi firade Williams födelsedag.. den dagen han kom till oss.. den dag, då han för 6 år sen tittade på oss för första gången med stora blåa ögon.
Lyckligt ovetandes om vad som skulle hända...

Jag vill inte leva en endaste dag till.. jag är så förbannad över att dagarna går men att William aldrig kommer tillbaka..

samtidigt vill jag leva ett lååångt liv för det jag har kvar att leva för, mina andra barn..

Ibland tror jag att jag ska bli galen av sorg,

nästa dag känner jag bara tacksamhet över att vi fick lära känna William,

 tredje dagen känner jag båda känslorna i samma tanke

Stunden kom när vi var tvugna att berätta för Emil att William skulle dö.

Vi valde ingen omväg, utan förklarade det vi pratat om flera gånger förut att man, med cancer och tumörer i kroppen, inte kan leva.

Det fanns en gnutta svek och en stark besvikelse i Emils ögon.

Han skulle aldrig få växa upp med sin lillebror

Jag minns alla de tårar han sköljde ur sig, Hur de fortfarande är blöta i min famn, där vi låg i sjukhussängen o kramades.

Emil va bara 3 år, han skulle inte behöva va med om detta !

Vi väljer ändå att leva här och nu.

Och våra barn är helt fantastiska, tokiga, envisa, överjävliga och våra.

Nu sover barnen i sina sängar.

Vissa kvällar, som ikväll, känns det nästan overkligt att höra deras andetag.

Så magiskt och stort.

Vi andas för William

Sorgen är tung, det är den. Döden är inte nådig.

2010-08-17




Älskade finaste ungar på picknickfilten hos William <3
Ebba Wilma Tyra Holly Emil